Memoarer

Bild von adamandersson
Mitglied

Eine Geschichte auf Schwedisch

Jag hade blicken fäst på tallriken framför mig. Det enda som hördes var klirret av porslin. En förväntan låg i luften. Jag ville tillfredställa den med ord, men jag hade inget att säga. Det var en väldigt pressande känsla, men jag tänkte inte falla för trycket.
Det var jämt tyst runt matbordet när det bara var pappa och jag. Det gjorde inget egentligen, men det kunde kännas lite sorgligt att han inte hade något att prata om med sin egen son. När min bror var hemma så hade de mycket att prata om, och när vi åt middag med mamma så var det mest hon som småpratade lite om vardagliga ting och pappa som svarade kort. När jag var ensam med min mor så kunde jag prata, jag kunde vara mig själv. Precis som med allt i livet så ville jag att en konversation skulle betyda någonting.
Ibland så hade jag och pappa samtal om musik och andra ytligheter, det kunde vara trevligt om jag var på humör. Det var ganska bra på det sättet, att jag med mamma kunde diskutera de stora frågorna och med far alla jordliga ting. I de stora frågorna levde dock mitt egentliga jag; han som såg varje dag som en existentiell kris, han som kunde tro på de mest makalösa av ting. Jag kanske var naiv, kanske litade för mycket på mina känslor och inte var tillräckligt jordnära och realistisk. Mitt sinne kanske var för öppet, helt enkelt. Men jag kunde bara inte tro att världen var så gråblek som den såg ut. Det måste finnas något mer, ett ytterligare djup att drunkna i, även om det tog mig hela livet att finna det.

Jag åt utan att tänka på vad det var jag stoppade i mig. När jag blickade upp på pappa mittemot så kom jag att tänka på en teori jag hade. Tänk om man bara åldras av den tid man själv uppfattar? När man gör saker man älskar så förlorar man ju oftast tidsuppfattningen och tiden tycks gå snabbare, när man sedan kollar på klockan så har flera timmar flugit förbi och man känner sig oförändrad. När man sitter och stirrar på klockan så kan man nästan känna sitt eget åldrande. Det kanske är därför min far ser så ung ut, även fast han är närmare sextio, för att han jämt håller sig sysselsatt med saker han älskar. Jag minns inte sist jag såg honom sittandes i duell med klockan.

- Vad tycker du om det där då? Var det ätbart eller?
- Va? Jo, men det var väl gott.
- Där ser man, jag bara improviserade lite.
- Jaha. Du lyckades bra.
Jag hade oftast mycket att säga och dela med mig av, många åsikter om saker och ting, men det var inte så vanligt att jag yttrade mig då de åsikter, tankar och känslor jag bar på var så långt från det vardagliga och bekväma. Dels så trodde jag att folk inte skulle ta mig på allvar och tro att jag bara skojade fast jag lät seriös (vilket jag ofta gjorde), dels så fruktade jag att bli stämplad som konstig eller outsider, även fast det kanske var exakt det jag var. Jag avskydde det ytliga, det vardagliga, ändå så ansträngde jag mig för att folk skulle få den bilden av mig. Det var lättare att agera lättsam och skämtsam, även fast det bästa jag visste var långa, djupa, filosofiska samtal . Att sitta och bara prata med någon på riktigt, långt in på natten, det var så man lärde känna folk bäst. Trots det hade jag en jokerroll, och folk förväntade sig jämt att jag skulle fylla dess skor; jag var ju så bra på det. Jag ska dock inte bara skylla på andra, det var ju mest mitt eget fel. Jag brydde mig för mycket, var rädd för förändring och andras domar. Det var ett beroende, en säkerhet att vara oseriös. Jag ville verkligen att folk skulle se mina sanna färger, jag försökte att visa dem då och då i små doser, men världen tycktes vara färgblind. Eller så var det jag som hade en unik uppfattning av färg.
Jag noterade att min tallrik var tom, och gick för att diska mitt middagsporslin. Jag lade märke till en kniv som låg på diskhandduken bredvid diskhon. Jag undrade hur det skulle kännas att få den i mig. Känna den kalla, vassa metallen penetrera min mage och gräva runt bland mina organ. Jag kunde inte sluta tänka på det, även fast jag ville och försökte. Kniven hade tagit över mina tankar, och varje scenario den frammanade för mitt inre var värre än det förra. En panik slog mig; om jag inte slutade tänka på det så kommer kniven få liv och slungas mot mig. Jag sköt in kniven lite längre på bänken, även fast den inte låg särskilt nära kanten, dumpade disken i diskhon och lämnade snabbt köket med ett hastigt ”tack” för att sedan fly in på mitt rum, i jakt på ensamheten som jag behövde.
Saker och ting var lättare när jag var ensam. Inga komplicerade känslor, förväntningar eller blickar. Av ren rastlösthet började jag gnaga febrilt på naglarna. Det var tillfredställande, speciellt då jag rev av stora bitar och lät dem falla fritt mot golvet. Jag slutade inte förrän jag kom in till skinnet. Då ångrade jag mig. Det gjorde så förbannat ont, och jag visste att det skulle begränsa mitt gitarrspelande. Av någon anledning tänkte jag att jag hackade upp tomater och fick saften på den tunna huden. Det gjorde ont.
Jag lade mig i sängen och började spela gitarr. Jag försökte begränsa förstärkarljudet till så lågt som möjligt, så att bara jag skulle höra. Det var så personligt på något sätt, att öppna sin själ på det där sättet och låta tonerna uttrycka sitt inre, väldigt likt skrivandet. Om jag i efterhand fick reda på att någon tjuvlyssnat så skämdes jag – det var ungefär som att få reda på att någon hade läst ens dagbok.
Det fanns många som skulle säga att jag var

Seiten

Interne Verweise